Jag och Z var ute och gick idag. Vi gick runt en liten sjö, det tar ungefär 20 minuter. En trevlig promenad på grusad gångväg, i skogen, så Z kan gå fritt. När vi gått runt nästan hela sjön ser jag att det ringlar en snog ungefär en meter framför Z.
Det var en rätt rejäl snok, kanske 50cm, oc det var inget tvivel om att det var en snok- de gula fläckarna lös verkligen. Hur som helst, Z blev ju nyfiken och gick fram för att kolla,det tog ju någon sekund innan jag insåg vad jag såg- ormen ringlade sig ju så den måste sett väldigt spännande ut. Jag sa "nej!" med min ryggmärgs-myndiga stämma...(Den som bara kommer när det är allvar) varpå Z tittade på mig och vände på klacken och struntade i ormen. *puh*.
Jag är inte ormrädd, jag hade tyckt att det varit rätt intressant att titta lite mer på den, men att få en hund med två huggtands-hugg i nosen...nja...det var jag inte så sugen på. Jag blev, hur som helst, väldigt nöjd över att hon lämnade den ifred efter min tillsägelse.
När vi kom till backen ner mot sjön började hon tok-springa. Överljudshastighet! I 5m, då hon stannade för att kolla att jag var med. När jag kom närmre satte hon av igen, hon såg för rolig ut där hon öste på i nerförsbacken:) Hon får sina ryck ibland. Sedan badade hon lite och sen åkte vi hem
På kvällarna brukar hon "kvälls-DAMP´a" i bland:) Då, när vi är ute, kan hon få ett ryck och bara tok-springa runt i cirklar, som när en bil "burnar" ungefär... runt mig... i bredsladd liksom:) Eller gör en 360graders vändning i två hopp. Så springer hon fram och tillbaks, jättefort, och bara tokar sig. Sen lugnar hon ner sig. Hon är så himla söt... jag kan inte låta bli att skratta högt åt henne. Hon är världens roligaste:) (Jaja, jag är partisk, jag vet:)
